JOHANNA SERNELIN

Kort bakgrund: Jag är född 1985 och uppvuxen i Vänersborg. År 2008 flyttade jag till Jönköping för socionomstudier och där blev jag kvar även efter att studierna var avslutade. Sedan 2018 bor jag i den mindre orten Habo, två mil nordväst om Jönköping.

Jag är gift med Mattias sedan 2013 och tillsammans har vi två barn som är födda 2015 respektive 2020, samt katten Maja.

Om skrivandet: Som författare skriver jag brett inom flera olika genres. Jag gillar den lättsamma tonen mot fonden av svärta och hoppfulla slut som ofta finns inom feelgood. Men jag skriver också gärna spänning där karaktärerna bjuds på utmaningar, och jag kan utforska människans mörkare sidor. Gemensamt för berättelserna är dock att jag fokuserar på relationer, det vill säga det mänskliga samspelet – eller bristen på detsamma. När jag hittar det som skaver i en karaktär är jag där och petar. Allt som sopas under mattan är jag framme och lyfter på.

Författardrömmen har jag burit på länge. Redan som barn skrev jag och illustrerade ”böcker”. Som tonåring och ung vuxen påbörjade jag flera romanförsök, men dessa skrivprojekt havererade redan efter bara några sidor. Det mer målmedvetna skrivandet − med siktet inställt på utgivning − skulle dröja till min första föräldraledighet 2015. Det var först då som jag skrev färdigt ett helt bokmanus – vilket i och för sig fortfarande ligger i byrålådan …

Att bli utgiven skulle visa sig vara både svårare och ta längre tid än vad jag hade trott. Det var inte förrän med mitt tionde manus, och med sammanlagt nära en miljon skrivna ord i fingrarna, som jag blev antagen av ett förlag, vilket ledde till att jag fick debutera tidigare i år. Och när jag väl fick det gjort, var det som med ketchupflaskan: under 2022 kommer ytterligare två titlar att ges ut. Den där byrålådan fylld med manus visade sig vara en liten guldgruva.

Utöver skrivandet: När jag inte skriver så tänker jag på att skriva, reflekterar och bär runt på en eller flera karaktärer och bokidéer i bakhuvudet. Annars tycker jag om att vara hemma – som den introverta hemmakatt jag är – och umgås med familjen. Försöker också få till veckans träningspass i det här omöjliga livspusslet. Jag läser gärna, men inte så mycket som jag skulle vilja. Tid är en ständig bristvara.